Svettigt. Chefred Willners längtar efter funktionsmaterial. Det är svårt att hitta en mer nobel sport än fäktning. Därför blev fäktning gren fem i vår mångkamp och vi hyrde in en äkta fransman som instruktör. De fem (blivande) musketörerna hann knappt få på sig utrustning och greppa värjan förrän Jean-Claude satte igång uppvärmningen. Fransmannen körde ursinnigt…
Det är svårt att hitta en mer nobel sport än fäktning. Därför blev fäktning gren fem i vår mångkamp och vi hyrde in en äkta fransman som instruktör. De fem (blivande) musketörerna hann knappt få på sig utrustning och greppa värjan förrän Jean-Claude satte igång uppvärmningen. Fransmannen körde ursinnigt med de fem nykomlingarna under taktfasta utrop som ”marché”, ”rompé” och ”touché”.
Just attackerna, då fäktare likt telemarksåkare lägger all tyngd på främre låret och samtidigt sträcker det bakre benet långt bakåt, fick fäktarna att lära känna helt nya muskelgrupper. Särskilt Reithner hittade en fin teknik i dessa rörelser vilket Willners snabbt märkte då han relativt snabbt blev besegrad. Chefredaktören hade tidigare varit mycket kraftfull i sin fäktning och vingklippt ungtuppen Björklund enkelt vid kvalturneringen. Men nu, när det gällde, verkade Willners tydligt påverkad av dräkternas brist på ventilation.
Areng och Sedin var en lika rättvis som jämn finalduo. Efter en lång, jämn och spännande final kunde till slut Jean-Claude utropa ett triumfatoriskt ”Areng” över den fuktdrypande men i övrigt trevliga fäktlokalen.
