Han började spela tennis vid en ålder då många unga stjärnor redan börjat tänka på pension. Trots det blev han bäst i världen, men nöjde sig inte med det. Playboyen Fred Perry uppfann några av de viktigas tennisplaggen. Idag bärs de av miljoner trendmedvetna.
Vilken idrottsman som helst kan inte grunda ett framgångsrikt klädmärke. Det räcker inte att vara bäst i världen på sin sport. Man måste ha det där lilla extra. Det som skiljer superstjärnan från de vanliga kändisarna. Det som förvandlar ett namn från att bara vara en person, till något annat: en mystisk legend, vars egenskaper och karisma andra suktar efter.
Det kan vara ett perfekt leende, eller osedvanlig charm. Men det kan lika gärna vara ett rykte som ”badboy” eller ”casanova”, eller varför inte förmågan att alltid resa sig på nio, och vända nederlag till seger när allt hopp verkar bortblåst.
Engelsmannen Fred Perry hade definitivt det där lilla extra. Som en modern midasgestalt, verkade allt han rörde vid blev till guld. Den första sporten som fångade Perrys intresse var bordtennis, och han visade snabbt talang. 1929 blev det ett VM-guld, innan tennisen tog över. Denna sport började han utöva så sent som 18-åring, och hans teknik var klart avvikande.
Många svingar och manér hade han plockat med sig från bordtennisen, och dessa egenheter borde legat honom i fatet. Men de säregna, rappa slagen på uppstuds, i synnerhet hans vassa forehand, trotsade all logik. Hans kropp var i perfekt form, musklerna stenhårda och hans fart och reflexer fick publiken att kippa efter andan.
Segrarna radade upp sig, och efter ett sekel som både amatör- och proffsspelare kunde han summera en sagolik karriär. Tre raka segrar i Wimbledon, med start 1934, och segrar i Australian Open, US Open och French Open är bara några av triumferna.
Men Fred Perry var inte bara rubrikernas man på tennisbanan. Sporten var vid den tiden klart aristokratisk, och hade inte sett någon liknande vivör. För Perry, som var av medelklassbakgrund, var sporten en biljett till ett jetsetliv i sus och dus, och hans aptit på undersköna aktriser var omtalad.
Källor bekräftar romanser med ikoner som Marlene Dietrich, Mary Lawson, Helen Vinson och Bette Davis innan han slutligen gifte sig med sin Barbara Riese 1952. Detta år innebar dubbel lycka för den då pensionerade tennishjälten. Tillsammans med sin bekant, den australiensiske fotbollsspelaren Tibby Wegner, lanserade Perry en ny form av svettband, som blev en omedelbar framgång bland idrottare.
Men den riktiga succén blev den idag legendariska pikéskjortan. I lanseringen visade Perry att han var en begåvad marknadsförare. Han deltog i Wimbledoncirkusen som kommentator och den nya skjortan delade han generöst ut bland kameramän, funktionärer och alla toppspelarna. Detta sätt att sprida sina produkter genom personliga kontakter, sammanfattade Perry såhär: ”Jag skulle vilja beskriva min marknadsföringsstil som en kombination av vänskap och skitsnack.”
Hans rykte som ”tennisvärldens mest välklädde” gjorde snart att även människor utanför sportvärlden suktade efter skjortan, som var ledig nog att bäras till vardags, men elegant nog att fungera på partyn.
Åren gick och plaggen förlorade inte i popularitet. Istället plockade nya unga subkulturer upp Fred Perry-modet, inte minst modsen på 1960-talet. Idag har inte bara tennisens stora, utan också rockstjärnor som Oasis, Blur och No Doubt bidragit till att odödliggöra klädlinjen.
För Fred Perry, som gick ur tiden 1995, blev kläderna en guldkalv i en tid när sporten ännu inte blivit den miljoncirkus som den är idag. Själv sa han: ”Jag får nog erkänna att jag är mer känd för mina skjortor, än för att jag vann Wimbledon tre gånger i rad”.
Av: Björn Skoog & Mårten Öhman
